Reflektioner

Det är svårt att inte beröras av flyktingkrisen som Europa står inför. Vi matas dagligen av bilder från desperata flyktingar som flyr för sina liv. Föräldrar som mist sina barn eller barn som kommit ifrån sina föräldrar. Det skrämmer mig att läsa om hur murar återigen börjar resas i Europa och att vi inte verkar ha lärt oss någonting av vår historia. Vår värld blöder och jag kan inte bli annat än blir berörd.

Många människor i Norra Europa har vaknat i och med den kraftig mediebevakningen den senaste månaden. Krisen kommer plötsligt väldigt nära då flyktingar går iland bara någon kilometer från kända turistorter. Vi kan identifiera oss med platserna och krisen har fått ett ansikte. 

Det är fantastiskt att se människors vilja att hjälpa till i dessa tider samtidigt som jag blir förundrad över hur vi (västerlänningar) gör ett urval i vår vilja att hjälpa. 

De flesta människor på flykt är fortfarande på flykt i sina egna länder. Det rasar otäcka inbördeskrig i många olika delar av Afrika och Asien. Människor diskrimineras, torteras och dödas varje dag på grund av sitt kön, sin ras, sin religion, eller sin åsikt. Jag har flertalet gånger under mina tio år som lärare sett svenska barn som far illa. Jag har sett ett välfärdssystem där barn faller mellan stolarna. Jag läste en insändare från en mamma i lokaltidningen under veckan som berörde mig väldigt mycket. Hon har en multihandikappad son och förundrades över människors engagemang i att hjälpa flyktingar den senaste tiden. När hon har bett sina vänner om hjälp med sin son så har aldrig någon haft tid, de har varit upptagna med annat. Det har handlat om människor i hennes närhet, människor som är hennes vänner. Hennes insändare och reflektioner gör mig ledsen. För i slutändan handlar det om att vara en god medmänniska oavsett katastrof i världen. Att sträcka ut en hjälpande hand till någon som behöver den. Att vi alla är världsmedborgare med ett ansvar för varandra. 

Vi i väst har ett ansvar att hjälpa utvecklingsländerna både med kunskap, kompetens, ekonomi och av ren solidaritet i form av insamlingar av kläder, mediciner och annat. Men vi kan inte tro att vi kan behålla vår standard på välfärd samtidigt som vi ska hjälpa andra. Vi måste vara beredda att offra rena kvadratmeter. För det hjälper inte långsiktigt att bara skänka pengar, för att sedan gå hem och fortsätta planera utbyggnader av uterum, pooler, trädäck och köpet av en ny bil. Vi kanske måste vara beredda och sänka vår standard och dela av vår välfärd för att bli goda medmänniskor. Jag fastnar själv i konsumtionssamhället alldeles för ofta, jag vill ha nya saker och jag drömmer om förändringar på huset. Det blir en konflikt mellan mina egna tankar då jag även är medveten om att kvadratmeter inte betyder någonting när olyckan är framme. Förra helgen träffade Leos föräldrar. Leo var från Grums och dog bara några dagar efter sin 5 årsdag i en hjärntumör. Familjen har fortsatt att göra Leos armband för att samla in pengar till Barncancerfonden och har idag samlat in imponerande 130000 kr. (http://www.barncancerfonden.se/1309353135/) De gör det för att hedra minnet av Leo och för att andra barn och familjer i samma situation ska få en så dräglig tillvaro som möjligt.

Jag säger inte att vi inte ska hjälpa  men jag tror att vi i väst måste tänka om hur vi utnyttjar våra resurser i samhället och vad som faktiskt är viktigt i livet. Under veckan har jag kontaktat Hammarös nytillsatta integrationssamordnare och även Värmlands Asylteam för att erbjuda min kunskap och kompetens som medmänniska, t.ex. volontär eller kontaktperson för ensamkommande flyktingbarn. Kan min familj göra något för de flyktingar som redan finns på plats? Det tillsätts just nu integrationssamordnare i många kommuner runtomkring då många kommuner inte har någon fungerande organisation eller plan kring alla dessa frågor som uppstått på kort tid. Det känns bra att ha tagit ett initiativ och så får vi se vad det leder till framöver.